Om Saras konst
Det finns ett spanskt ord, ”querencia”. Det är ett metafysiskt begrepp med rötter i verbet ”querer”, att älska eller att begära, och används för den plats på tjurfäktningsarenan dit tjuren alltid återvänder. På spanska har ordet dock en mycket bredare betydelse och kan närmast definieras som en stark längtan efter en plats där man känner sig trygg, samtidigt som man vet att den inte existerar. Sara Johanssons konstnärskap fångar detta annars oöversättliga spanska begrepp.
Jag känner mig hedrad över att få skriva om Sara Johanssons konstnärskap efter att ha känt henne som konstnärskollega och vän i över tre decennier. Att återigen möta hennes bildvärld inför skrivandet av denna text har varit en gåva för mig. Jag har känt hur Saras innersta väsen fortfarande vibrerar i de fysiska manifestationerna av hennes lysande begåvning.
Att kalla Sara Johanssons verk poetiska eller mystiska räcker inte. Att säga att hennes målningar är visionära är för begränsande för en konstnär vars arbete handlade om att skapa inte bara platser utan hela världar.
Saras bilder har förmågan att förflytta betraktaren till en värld som erbjuder en sinnlig erfarenhet som är unik. Hennes färger, former och rumsligheter gör inget mindre än tar oss med in i en annan dimension – det slags dimension som kanske science fiction strävar efter att skapa. Men som Sara gestaltar i olja och kol, utan att någonsin ge avkall på en sant konstnärlig känsla för yta och form.
Många av hennes målningar och teckningar innehåller öppningar påminnande om dörrar eller fönster som leder ut mot ett okänt och drömlikt bortom. Arkitektoniska strukturer är ofta närvarande: golv, trappor, kajer och vagt antydda byggnader vid horisonten som skapar en känsla av avstånd och djup. I verk som ”Fältteori”, ”Bassäng” och ”Rummets koordinater” är det som om hon har borrat sig ner i marken för att hitta svaren på den eviga frågan ”varför”. Hålrummen eller öppningarna i dessa bilder står i en relation till markplanet som lika mycket kompletterar dem som skapar psykologiska motsatser. Flera av hennes verk riktar uppmärksamheten mot detta fängslande dialektiska förhållande.
I målningen ”Observatorium” är en sorts mjuka klot på väg upp ur eller kanske ner i två av de tre öppningarna i marken. Detta verk har fascinerat mig, väckt min fantasi. Här fyller Sara Johansson plötsligt hålrummen med sensuella runda former som påminner om en sorts urtida slam, som någonting på väg att bli till. I hennes senare blå målningar är det som om dessa urformer har utvecklats, blivit mindre amorfa och mer arkitektoniska och monumentala i form och skala. De börjar likna en sorts imaginära rymdstationer, en arkitektur som är både mänsklig och arketypisk. Formationerna är målade i blå nyanser som ger intryck av att de hägrar i rummet, nästan sorgtyngda.
Vad är det för platser som existerade djupt inom Sara och som hon delade med sig av? Var finns de?
När det gäller bildkonst är orden vi tar till för att beskriva den ofta otillräckliga. Man kan sätta ord som stämningsladdat, självlysande, sinnligt, vemodigt och oförglömligt på Sara Johanssons konstnärskap. Jag tycker att också associationsrikt kan användas. Men vad är det för associationer som hennes bilder väcker?
Jag förundras över klarheten i Sara Johanssons konstnärliga vision. De fördjupningar och öppningar hon skapade i fält och ytor är tomrum som man dras in i. Väldiga former stiger fram på duken likt uråldriga stenblock i världens utkant. Men hennes bilder känns aldrig skrämmande. Hon ger alltid betraktaren utrymme att andas och träda in i verket.
Saras verk är querencia. Jag kan inte tro annat än att hon omedvetet förstod detta begrepp när hon rekonstruerade och dekonstruerade bildens yta med sina suggestiva former och magnifika färger. I hennes allra senaste målningar, däribland ”Platsens anatomi” och ”Tenebrae” som innehåller både hålrum och monumentala arkitektoniska former, är allt integrerat. Det är som om hon här har funnit sin egen querencia. Jag är på en och samma gång djupt imponerad och hänryckt av hennes bildvärld och jag är övertygad om att alla som betraktar hennes verk kommer att dela den känslan.
Anita Glesta
Brooklyn, NY, april 2015