Skip to content
hamn-5

Intervju med Sara

ur boken "OM KONSTEN OCH LIVET"
av Annika Berg-Frykholm

Hon kallade sig teckningsbesatt. Ritade som en tokig från två års ålder och höll sedan på med det hela livet. Hennes block var fulla med skisser av slutna rum, portar, trappor. En sorts suggestiva arkitekturfragment, former som hon lekte fram ur fantasin. De rumsliga aspekterna intresserade. Yta, djup, volym. Kanske hade hon gjort sig lika bra som arkitekt. Men det var konstnär hon blev.
Kort tid efter den här intervjun insjuknade Sara i cancer och avled 2010.

Att ha en känd konstnärspappa var på gott och ont. Mest på gott, tyckte Sara. Hon är den enda av Ragnar Johanssons fyra döttrar som gått i hans fotspår.
- Han stängde aldrig ateljédörren för oss barn. Jag och min tvillingsyster Eva var alltid med när han jobbade. Men vi störde honom aldrig. Vi fick papper och pennor. Det blev många märkliga teckningar och pappa sparade allt vi gjorde. Jag fick mycket uppmuntran. Det har varit avgörande för mig.
Sara Johansson var uppvuxen i Uppsala, på Öfre Slottsgatan. När intervjun gjordes bodde hon i Fålhagen. Hennes lägenhet var stramt möblerad. Stilfull och trivsam. På väggarna hängde några av hennes kolteckningar och oljemålningar. Ett av rummen var ateljé. Några dukar stod vända in mot väggen. Sara visade en från slutet av 80-talet. Mörk med en lysande gul rektangel i.
- Den är Rembrandtinspirerad som mycket av det jag gjorde då. Jag tycker att den håller fortfarande. Annars får man förstöra saker. Det är härligt. Det är bara att mellanfernissa och göra om.
Ett par andra målningar var tredelade med olika stora färgfält i svart, grönt och intensivt gult.
- Gul har länge varit en favoritfärg. Det är en positiv färg. Grön är svår, den tar ofta över. Kromoxid är den enda gröna färg jag använder. Senaste åren har jag arbetat mer åt det blå hållet.
Absolut färggehör. En utpräglad känsla för rumslighet och rytm. Det var några omdömen om hennes konst. Hur den kom till hade hon svårt att beskriva. Även om hon ibland hade en grundtanke och kanske till och med en skiss fick bilden sin form under måleriets gång.
- När det funkar är jag koncentrerad på ett annorlunda sätt. Liksom på en annan medvetandenivå. Jag vill ha både hjärna och hjärta med i det jag gör. Och även en andlig dimension.
Hon talade om arbetets olika faser. Att man måste igenom de svåra passagerna. Att känslan ”jag kan ingenting” var ofrånkomlig, den dök alltid upp i ett visst skede.
- Det är inget jag oroar mig för. Efter alla dessa år känner jag mig själv och mitt arbetssätt. Jag vet att det ibland blir något bra, ibland inte. När jag är nöjd kan jag förundras. Det händer inte så ofta. Jag är sträng mot mig själv. Det tycker jag man ska vara.
Hon målade när hon hade lust. Bestämde sig när hon vaknade. Oftast blev det ett par gånger i veckan. Bara dagtid. Alltid till musik. Hon hade gärna några oljor i samma färgskala på gång samtidigt.
- I början jobbade jag mycket snabbare. Fort, fort, fort. Det var lite ett pappaarv. Med tiden har jag blivit långsam. Högst fyra timmar orkar jag, sedan är jag helt slut. Det krävs en sån koncentration. Men jag glömmer aldrig tid och rum som en del gör. Måste ha en kopp kaffe och en cigarett ibland. Sedan blir jag hungrig och vill ha lunch. Att avbryta är bra, för plötsligt ser jag inte bilden och då är det bra att gå ifrån en stund.
Processen bakom en målning kunde vara oerhört lång. Sara citerade vad Ragnar en gång svarat på frågan hur länge han hållit på med en viss tavla: ”Fyrtiofem minuter. Fast egentligen tog det trettio år”.
Hon hade svårt att tala om konst, särskilt sin egen. För det handlar om det ickeverbala, sa hon.

- Konst ska upplevas, inte analyseras – att sätta ord på den kan besudla den, förminska den.Å andra sidan blev hon glad av en god recension. Ja mer än så. Om hon fått en katastrofrecension skulle hon lagt av direkt.
- Det säger en del om hur överkänslig och neurotisk man är. Det är märkligt för jag fick jämt höra att jag dög, att det jag gjorde var bra, ändå kan man bli sån.
Sara började sin konstnärsutbildning vid Kursverksamheten i Uppsala 1974, en ettårig linje där hon fick prova teckning, måleri och grafik. Hon slutade efter en termin. Började en tvåårig linje på Gerlesborgsskolan i Stockholm men hoppade av igen, efter tre terminer.
- Det var otroligt konservativt, nästan enbart modellteckning. Senare har jag kunnat uppskatta det, men inte då.
Strunt i konsten, tänkte hon och började läsa filmvetenskap i Stockholm. Hon hade jobb på biografer och som servitris. Men efter ett par år började lusten att måla återvända. Hon ville studera utomlands och kom 1980 in på School of the Museum of Fine Arts i Boston, USA. Raka motsatsen till Gerlesborg. Hon fick prova allt, måleri, video, film. Höll bland annat på med polaroid och super 8 i olika projekt.
Utbildningen var ettårig men hon blev kvar ett extra halvår. Det gick bra, en termin fick hon extrapoäng.

- Men en gång sa en av lärarna om något jag gjort: ”But it´s a bit designy”. Idag blandas det rätt friskt, konsten lånar från mode och design och vice versa, så nu är det mer okej. Men då var det inte det.
Hon var 26 år när hon kom till USA. De flesta på utbildningen var yngre och kom direkt från highschool.
- På den tiden var det lite hasigt på konstskolorna, lite bohemiskt. Eleverna tyckte de var färdiga genier. Det finns så mycket romantik kring konstnärskapet. Jag är förvånad över att det fortfarande lever kvar. Cezanne beskrivs som tråkig, det tycker jag är toppen att höra. Varför ska inte konstnärer också få vara tråkiga?
Tillbaka i Sverige debuterade Sara med en utställning på Galleri Origo i Stockholm. Det tog ett par år innan hon vågade ställa ut i Uppsala. Det hade att göra med pappa. Det var väldigt mycket jämförelser då i början. Så småningom ställde de båda ut tillsammans.
- Pappa var helt salig. Han sa aldrig att han blev besviken när jag hoppade av utbildningarna även om jag kände det på mig. Han lade sig inte i. Men han var så lycklig att en av oss flickor ville hålla på med konst.
Åren som följde hade Sara många utställningar. Hon blev uppringd, tillfrågad, behövde inte leta och jaga själv. Recensionerna var lysande. Hon sålde aldrig mängder men kunde leva på sin konst. Men tiderna blev sämre. Hon fick deltidsjobb på filmbutiken Cinema i Uppsala, men den lades ned.
- Tack vare generösa föräldrar hade jag lite pengar så jag klarade mig. Ibland har jag levt på stipendier men jag är inte bra på att söka. Vad ska man skriva? ”Jag behöver pengar.” Punkt.
Man vänjer sig vid att leva på lågbudget, sa hon. Med åren blev prylar mindre viktiga. Hon skrattade åt ett minne från barndomen.
- Pappa kallade mig slottsfrun för jag ville bo på lyxhotell när vi var utomlands. Fast vi hade väldigt enkelt boende. Champagne taste with a beer income – det är lite jag.
Ett tag hade hon funderingar på att flytta till New York som hon gillade och besökte då och då.
- Vilken tur att jag inte gjorde det, insåg hon. Konkurrensen är benhård. Om man inte är bra på den biten ska man inte vara där.Även i Sverige är det tufft. Man ska vara ung. Många äldre konstnärer får inte möjlighet att ställa ut. Dessutom måste man ha mycket kontakt med media, kunna sälja sig själv. Det där klarar inte alla.
Konstnärsmyten att man måste vara fattig och plågad för att kunna skapa gav Sara inte mycket för. Att vissa klarat det trots att de haft det svårt är starkt. Men självklart kan man skapa bättre när det är lugnare i livet, menade hon.
En period på 90-talet led hon av tvångssyndrom. Hon var livrädd att alla nära och kära omkring henne skulle dö. Fick panikångestattacker varje halvtimme.
- Jag gick i terapi och ville bara bli frisk. Då tänkte jag inte ens på konst. Saknade den inte alls. Jag kunde inte ens teckna.
Det där med döden har verkligen varit en plåga, sa hon. Kanske har det avspeglat sig i konsten. En del av hennes verk kan upplevas som skrämmande. Bilder av hålrum och öppningar, en målning i gult med en stor svart rektangel upptill som någon associerade till krematorium. Andra såg ljuset, som en inbjudan till en osynlig värld.
- Den spännvidden kan det vara. Det är fascinerande att människor reagerar så olika. Samma bild kan vara otäck för någon och lugn för en annan.
Hon tyckte också att detta med konst ibland görs för högtidligt.
- Vi lever i ett bildbesatt samhälle. Har så mycket bilder omkring oss överallt. Konst kan vara en motvikt. Det är viktigt att få försjunka, fördjupa sig. Man behöver inte förstå sig på konst. Man kan bara tycka ja eller nej, gillar eller gillar inte.
Sara var mångsidig i sitt skapande. Hon gjorde en rad installationer tillsammans med vännen och kollegan Barbro Curling, bland annat för Artemis, ett samarbetsprojekt mellan konstnärer och forskare.
- Vi kontaktade Ulf Danielsson som är professor i teoretisk fysik. Satt och fikade och pratade strängteori. Det sägs att det finns fjorton dimensioner. Så otroligt fascinerande.
Samtalet gav idéer. Som installationen av nylontråd och ljus i ett mörklagt rum på Gustavianum.
Sara älskade matte, siffror, logik och tror att det är vad många av hennes teckningar handlar om. Hon var en hejare på sudoku. När Svenska Dagbladet hade en tävling på nätet deltog fyratusen personer. Sara kom på fjortonde plats.
Inspiration hämtade hon ofta i film, musik, modern dans. I andras konst – de gamla mästarna da Vinci, Vermeer, Caravaggio. Senare målare som Pierre Bonnard, Milton Avery, Philip Guston, skulptören Anish Kapoor, ljuskonstnären James Turrell, videokonstnären Bill Viola, arkitekter som Tadao Ando, Luis Barragán och Jai Singhs astronomiska monument i Jaipur från 1700-talet.
En bok som haft stark påverkan och resulterat i många teckningar är Heaven and earth. I början finns foton av kroppens celler, i slutet av universum. Mikro och makro som liknar varandra. De organiska formerna är fascinerande, sa Sara.
Vi återkom flera gånger under samtalet till den obegripliga drivkraften.

- Ja, trots att jag inte säljer så mycket och trots alla stipendier som jag inte får fortsätter jag. Det verkar ju korkat. Jag försökte hoppa av men det gick inte, sa Sara med ett skratt.
Ändå hävdade hon att hon inte brann för konsten, att hon inte tog sin konst så allvarligt. Hon kände inte det där intensiva ”konsten framför allt” som många uttrycker. Det skulle vara lite lagom.
- Jag är lat. I många år har jag predikat för människor att det behövs mer lättja. Att jobbet är mycket mindre viktigt än resten av livet. Musik har alltid varit mitt största intresse. Jag spelar inget instrument och sjunger inte men jag lyssnar. Utan konsten kan jag kanske klara mig, men utan musik – aldrig.

Lämna en kommentar

Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar